Det var en gång en värld, som var så konstruerad, att alla vetenskapsmän var blinda. Alla där som hade ett visst mått av intelligens, så att de kunde förstå sig på sin värld och formulera teorier om den, var blinda. De övriga människorna, de som inte hade förmågan att tala och tänka lika djupsinnigt, de hade däremot syn, och kunde se sin omvärld.
Nu uppstod, i denna värld, den konstiga situationen, att i och med att de mest intelligenta människorna var blinda, så menade de att det som de seende såg, inte existerade. De blinda kunde inte tänka sig att världen kunde vara sådan, som de seende sade. De seende inbillade sig, de ville så gärna se sin värld i färger och former, att de började tro på det fastän det inte fanns. De blinda menade, att världen, den kunde man bara erfara genom sin känsel, och genom luktsinnet. Det var allt som fanns. Färger, former och allt det där som de seende talade om var bara barnsliga fantasier.
Följaktligen fick man i denna världs skolor lära sig att synintryck skulle undertryckas och fick inte påverka skolornas undervisning. De lärare som utgick ifrån synintryck i sin undervisning, blev tillsagda att de skulle få sparken om de fortsatte så. Man fick inte visa några "bilder" (vad det nu var för något), ty sådant kunde vara otillbörlig påverkan av barnen. Barnens undervisning skulle vara strikt grundad på fakta och vetenskap, och denna var det de blinda som stod för.
Genom denna situation växte många av barnen upp och tog sådant intryck av undervisningen, att deras synsinne tillbakabildades, och de blev alltmer blinda och slutligen, i vuxen ålder, helt blinda. Detta gav dem tillgång till många fördelar i denna världs samhälle. De fick högklassiga jobb, de kom in på de finare universiteten, och de betraktades med beundran av nästan alla. Att bli blind var något mycket fint, i denna värld. De seende fick nöja sig med att vara andrahandsmedborgare, och många hånades öppet i de blindas kretsar. Skulle någon seende opponera sig mot de blindas åsikter, möttes han av skrattsalvor. De flesta seende fogade sig därför, för de ville ju inte framstå som dumma, eller väcka de styrandes missnöje.
Ibland kunde det hända, att någon av de blinda kunde hamna i en livskris, och detta kunde då väcka upp deras synsinne, tillfälligt. Men eftersom detta samhälle var uppbyggt enligt denna ordning, var seden sådan att man genast tilldelades "medicin" i sådana fall, mestadels gratis, så att man medelst denna kunde återvinna sin fulla blindhet, och återgå till samhällsordningen.
I radion sändes ofta program (tv fanns naturligtvis inte i denna värld), som berättade om vetenskapens framsteg, och hur man under de två senaste århundradena hade uppnått stora blindhetens triumfer i världen. Sedan blindheten fick kontrollen över undervisning och politik, hade den gamla tidens "primitiva" samhälle trängts tillbaka, och det vara bara i uländerna numera, som folk fortfarande, i gemen, var seende. Men så rådde ju också stor social oreda där, folk gick omkring utan att hålla sig i ledstänger och utan käpp, och det förstod ju alla hur det slutade för många. I kaos.
Hur det kunde komma sig, i denna värld, att blindhet och intelligens kunde vara förknippade med varandra, visste man ännu inte riktigt. Det bara blev så, och ju mer man utvecklade sin lärdom och intelligens, desto blindare blev man. På samma sätt betraktades de seende. Att det bara var obildade människor som påstod att de kunde se, bevisade, ansågs det, att de hade någon skada i hjärnan, eller möjligen saknade trygghet. Dessa människor behövde se för att orka leva, därför suggererade de sig själva, så att deras hjärnor skapade alla slags vidlyftiga synintryck. De talade om barnsligheter som "solljus", "grönt gräs", "blå himmel" m.m. Uttryck som de blinda betraktade som dårskap och fantasi.
Om en blind fick ett anfall av seende utlöste det därför ofta panikkänslor och skam, och ganska många tog därför till, förutom sina mediciner, billiga droger som dövade synintryck. En del t.o.m ryckte ut sina ögon, för att bli av med de hemska synerna. Man hade ju ändå ingen nytta av dessa rudimentära organ. Läkarna kunde också bistå med operationer i svåra fall. Mestadels övervann intelligentian dock sådana svaghetstecken hos sig själva, och levde utan problem åtminstone fram till sin ålderdom.
De enda seende man hade överseende med i denna värld, var nämligen de allra äldsta, och så förstås de små barnen, och flyktingar ifrån de fattigaste länderna. Att dessa oftast var seende och i sin naivitet talade rätt ut om det, log man förstående inför och tog varandra på axeln. Det kunde vara riktigt sött då, och man visade så sin stora tolerans med dessa, så att allting kändes bra.
Men det fanns förstås också orosmoment, även i denna värld. I en av världsdelarna hade det brutit ut en rörelse nyligen, där även vuxna, intelligenta människor börjat inbilla sig att de kunde se. Det var rent löjeväckande, tyckte man i de andra länderna, hur dessa bar sig åt. De ropade och skrek och bara pratade i mun på varandra, om hur de "funnit färgen", hur de fått "öppna sina ögon", och andra tramsiga uttryck som ju alla visste bara var inbillning. Vad som var ännu mer irriterande med detta land, var att det blev starkare och mera framgångsrikt i affärer och forskning, ju fler som övergav blindheten och återgick till sin barndoms seende.
I de andra länderna menade man att det där landets framgång inte alls berodde på att så många där sade sig kunna se. Nej, det landet sysslade med utsugning och de utövade förtryck och exploaterade sina närmaste grannländer. Så var det. Och det var därför de, trots sin låga intelligens, framstod som rika och välmående.
...
Hur det sedan gick med denna värld vet vi inte, då vi var tvungna att hasta vidare på vår färd genom universum, till nästa värld. Den världen, sades det, heter "Jorden", och där skulle vi möta än märkligare sällsamheter.
___
Efter proposition-8-nederlaget:
Inlägg
