LANDETS SKÖLDAR

KRISTENHETEN I SVERIGE har försatts i en väldigt brydsam situation pga att det är jag som står i tur efter "pastor" Green. Eftersom jag inte tillhör något samfund och i övrigt är lite för radikal för att någon samfundsledare skulle vilja ta i mig ens med tång, så skulle de nog helst vilja att hela saken glömdes bort. Nu gör den ju inte det eftersom de profana medierna gärna rapporterar även om min sak. Och då gör detta att folk undrar varför de kristna i stort sett tiger. Är jag inte kristen? Bryr vi oss inte om våra egna? Eller vad beror tystnaden på? Och kan de inte tiga ner det hela, så frestas de kanske att försöka framställa mig som någon udda extremist typ Fred Phelps, och då passar det ju bra att ursäkta sig med inläggen om "dödstraff för homosexuella", som om de vore något jag ställt upp på. Nu har jag ju tydligt sagt ifrån, både i lokaltv, tidningar och på mina webbsidor, att jag tar avstånd från den åsikten och dessutom enbart tog in den för att kunna bemöta den. Så vad gör dessa kristna då? De blir alltså tvungna att behandla mig som en broder ändå, vilket jag tycker är lite komiskt, mitt i allt allvar.

Samtidigt är det så här, att om ÅG skulle bli frikänd och jag dömd, så innebär det att kristna som inte har någon predikstol att föra ut sina åsikter ifrån, kommer att vara fortsatt lovligt byte för sodomimaffian. Och då har vi fått en klassindelning som inte är i enlighet med Guds vilja, eftersom alla är kallade att vittna och att stå för sanningen. Dessutom strider det mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna.
Så om nu en viss del av kristenheten engagerar sig i ÅGs fall men inte mitt, så sviker och förråder de därmed inte bara mig, en i vissas ögon helt försumbar broder, utan alla enskilda kristna som härefter, trogna sitt samvete och Skriften, riskerar att ställas inför rätta för samma eller liknande saker. (Det är ju nämligen så att det är bedömningen i mitt mål som kommer att bli det prejudicerande i fortsättningen, vad gäller enskilda kristna.)

Jag tror, och vet i ett fall, att detta har orsakat mycken huvudklåda på de kristna tidningarnas redaktioner.
En enkel lösning på detta, som borde vara uppenbar för de flesta, är att fler kristna står upp för sanningen, och på så sätt rycker åt sig initiativet. Då blir mitt fall bara ett i en lång rad, om än det första, så dock inte så pinsamt för kristenheten. Men tydligen finns det inte så mycket karaktär i denna kristenhet i Sverige, att det föranleder myndigheterna att arrestera någon mer, konfiskera deras datorer och döma dem i skådeprocesser ägnade att tillfredställa regeringens homo-gunstlingar.

Man måste ju faktiskt ställa sig den här frågan: Vad kommer det sig att det är just i Sverige som allt detta händer? Kan det bero på att den samlade kristenheten i Sverige faktiskt saknar kraften och modet att stå emot ondskans frammarsch?
Vems fel är det, regeringens eller vårt? Det är vi som är satta att vara landets sköldar.
___