SAGAN OM KUNGEN OCH HUNDVALPEN
En gång för inte så länge sedan i ett avlägset land fanns det en kung som framlevde sina dagar i ett vackert slott tillsammans med sin familj. Kungen var mycket lyckligt lottad eftersom hans folk levde gott och visade kungen mycken ära och skänkte honom stora skatter varje år.
Men kungen blev efterhand lite uttråkad på allt det goda och började söka efter nya förströelser. Hans maka hade gett honom flera välmående barn, som alla vuxit upp och hade höga befattningar i riket. Men allt detta kunde ändå inte tillfredställa kungen.
En dag kom ett främmande sändebud på besök i slottet och hade med sig en liten hundvalp som resesällskap. När sändebudet fick audiens hos kungen hade han med sig valpen, som råkade slinka förbi vakterna och sprang rakt fram till kungen på hans tron och hoppade upp i hans knä och slickade honom i ansiktet. Sändebudet bad generat om ursäkt, men kungen blev så glad och förvånad över valpen, att han sade åt sändebudet att inte alls vara besvärat, utan tackade honom för valpen, som han tog som en gåva. Sändebudet vågade inte berätta för kungen att det var hans personliga egendom, utan gav kungen valpen och vände åter till sitt land efter uträttat ärende.
Kungen hade nu en ny vän i sitt palats, och han lekte med och kelade med valpen varje dag.
Efter någon tid tyckte några av kungens tjänare att kungen börjat intressera sig mindre för rikets angelägenheter, och de besökte honom i detta ärende. När de kom in i hovsalen satt kungen där på tronen med valpen i knäet och klappade honom. När de presenterade sitt ärende hade kungen knappast tid att lyssna på dem, för valpen tog all hans uppmärksamhet. Än ville valpen bli klappad, än ville den springa runt och bli jagad av kungen.
När de fått tillräckligt av hans uppmärksamhet, gav kungen dem fullmakt att själva åta sig de ärenden de syntes viktigast, och sedan återvände han till sina lekar med valpen.
Tjänarna, som var vana att lyda och lita på sin konung, accepterade detta och gick till sina sysslor.
Men även kungens maka och hans barn hade nu märkt att kungens intresse för hundvalpen börjat bli större än hans gemenskap med sin egen familj. De talade sinsemellan med varandra, drottningen och barnen, men beslöt att låta saken ha sin gång tills vidare.
Det var så att alla invånare i detta avlägsna land var vana att lita till och lyda sina kungar, eftersom deras kungar alltid varit rättrådiga män, som skänkt landet fred och välstånd i många generationer.
Och eftersom ingen märkte annat än att riket levde i fortsatt välgång, lät de kungen fortsätta sina lekar med hundvalpen.
...
En dag inträffade dock något som kom att ändra historiens gång i det gamla landet. En eftermiddag kom valpen inspringande till kungen efter att ha varit utsläppt på egen hand i hans stora trädgård, och kungen märkte med en gång att valpen inte var som vanligt. Den var våt och såg ledsen och skrämd ut och kröp upp i hans famn och låg där och darrade och tyckte synd om sig själv.
Kungen blev vred och befallde sina tjänare at ta reda på vad som hänt. Det framkom då att några av kungens lägre tjänare hade mött valpen i trädgården och velat leka med den. Men valpen blev rädd och försökte komma undan dem. Då sprärrade de vägen för valpen och ställde sig framför den och kastade några hinkar vatten på den och skrattade åt den. De gjorde honom ingen skada, annat än att valpen blev rädd för att vistas i trädgården mera.
När kungen fick veta detta blev hans ansikte blodrött, och han bankade med sin hand i tronstolens armstöd. Gå genast ut och ta fast dessa nidingar, och sätt dem i slottets mörkaste källarhåla! Så befallde han sina slottsvakter.
Trädgårdsarbetarna fick sedan sitta på livstid isolerade och avspärrade från rikets gemenskap, för detta i kungens ögon mycket allvarliga brott. De hade ju skrämt hans kära lilla hundvalp.
Rikets höga herrar tyckte förstås straffet var strängt med tanke på att valpen inte tagit någon egentlig skada, men man lydde sin konung och lät saken vara.
Men kungen hade nu fått agg till just de kretsar dessa trädgårdarbetare hörde till. Han misstänkte att de alla hyste hat mot hans hundvalp och sände ut spioner för att finna belägg för sina misstankar. Spionerna låg bakom buskarna i trädgården och avlyssnade dagligen arbetarnas samtal, och var det någon som sade något som kunde tolkas som hotfullt eller hånfullt mot hundvalpar, och mot kungens hundvalp i synnerhet, var det deras plikt att rapportera det till kungen.
Eftersom kungen gärna tolkade rapporterna utifrån sin egen uppfattning, hände det att även helt oskyldiga trädgårdsarbetare kunde bli dragna inför kungsrätten och kastade i isoleringskamrarna. Det räckte att någon sade något som kunde tolkas som ofördelaktigt för hundvalpar, så blev de rapporterade och kunde få hårda straff. T.ex var det två oskyldiga män som hade yttrat att hundvalpar var en fara för riket, eftersom de fick kungen att missköta sina uppgifter.
Detta gjorde kungen så upprörd att han gav just dessa män ett högre straff än andra som gjort värre saker.
Och det var just här som kungens beteende började visa allvarliga tecken på att ha gått snett. Fler och fler av hans tjänare förstod nu att kungens umgänge med hundvalpen inte var så oskyldigt som det såg ut när de såg honom med valpen på tronen. Valpen var mer än ett husdjur nu, valpen hade fått makt över kungen och kungen blev valpens slav. Valpen förstod givetvis inte detta, utan den bara följde sina valpbegär och gnällde i sin lössläppthet efter det den ville ha: sötsaker, att bli kelad, att få springa lös i slottet och göra precis vad den ville.
Att kungen och hans rike därmed blev till åtlöje utomrikes när sändebud från andra länder såg hur kungen fjäskade för hundvalpen i stället för att utöva sin makt, tog kungen bara som inskränkt och illasinnad kritik. Förstod de inte att detta var ett så mycket bättre regentskap, då det tillförde mjukare dimensioner i samhällslivet?
Eftersom detta var ett gammalt och mycket stabilt kungarike, gick allting mycket långsamt vid beslutsfattande. Rikets ständer visste med sig att något var fel och att situationen skulle förvärras om den fick fortsätta, men vad kunde de göra, rikstinget var ju det beslutande organet och detta sammankallades bara vart sjunde år. Den enda som kunde snabbförändra lagar var kungen och det var just vad kungen hade gjort, men i fel riktning.
Under tiden de väntade på sitt tillfälle att ta upp saken med rikets högsta män, fortsatte kungen med sina utrensningar av "hundvalphatare", som han kallade dem. Alla skulle bort och ingen fick lämnas fri att vare sig röra vid eller tala ett ont eller ens kritiskt ord om hundvalpar. Kungen hade nu skaffat sig fler hundvalpar och han gav t.o.m valpar från främmande länder asyl och tog dem in i sitt slott och sin egen sovkammare, där de fick bo och äta och sova i kungens säng. Kungens drottning hade nu fått flytta till en egen sal och fick sällan träffa sin make.
Trots allt detta var kungen ändå inte nöjd med situationen. Så länge det fanns en enda valp i riket som riskerade att utsättas för någons ogillande, kände kungen att han måste förhindra det. Kungen tyckte att vad han gjorde var en god sak, inte bara för sin egen skull utan för varje hundvalp och för hela riket. Vad han glömde var att det fanns andra och annat i riket som kom i skymundan genom att han lade så stora resurser på just denna sak. Han hade sänt ut befallningar till sitt rikes alla myndigheter och befattningshavare att de särskilt skulle prioritera vad han kallade "canofobiska" brott, dvs behandling av hundvalpar som något lägre än kungens egna kelgrisar. T.om att kalla dem hundar blev nu förbjudet, och kungen hittade på en rad nya begrepp som alla rikets undersåtar och lärda måste använda.
Följden av detta blev att det förut så välmående riket började uppvisa en högre otrygghet. Främmande rovdjur hade börjat flockas i de stora skogarna, och eftersom det inte längre fanns några resurser för gränsvakten, vällde det in vilda och glupska djur som våldförde sig nästan obehindrat på folket i landet, och särskilt de svagaste drabbades mest av attackerna. Dagligen blev unga flickor och pojkar i riket överfallna av hyenaflockar, gamla värnlösa människor bets sönder och åts upp av smådrakar. Hela städer kontrollerades av ulvflockar med utstuderade jaktmetoder - men allt detta gick kungen förbi.
Han var så upptagen med sina hundvalpar och sin förmenta bekämpning av "canofobiska" brott.
Någon i riket hade räknat ut att de brott han såg som så allvarliga och frekventa inte utgjorde mer än någon promille av rikets totala brottslighet, men detta lyssnade kungen inte till, och han tillät ingen att förändra den politik som han gjort gällande.
...
Som alla förstår var denna kungens dagar räknade. Ingen kung kan i längden missbruka sin makt på detta sätt. När de sju åren hade gått, kom också kungens sagas slut. Rikstinget beslöt att kungen skulle avsättas och att han skulle få flytta från sitt älskade slott.
En ny kung valdes, och nu var det den nya kungens tur att förvalta det gamla riket. I skrivande stund vet man ännu inte hur den nya kungen kommer att ställa sig till sin företrädares befallningar rörande hundvalpar och prioritering av de canofobiska brotten, men förhoppningen bland dem som förstår sig på saken är att en mera proportionerlig vilddjursbekämpning skall införas, och att folkets säkerhet skall säkras först och främst, för att rikets skall kunna bestå och fortsätta vara ett välmående land med ett tryggt folk, och att hundvalpar skall behandlas precis för vad de är och inget mer - som hundvalpar.
___
Inlägg
